قُلْنَا يٰنَارُ كُوْنِيْ بَرْدًا وَّسَلٰمًا عَلٰٓى اِبْرٰهِيْمَ ۙ
qulnā yā nāru kūnī bardaw wa salāman ‘alā ibrāhīm(a).
Vi sagde: »O ild! Bliv kold og red Ibrahim.”
وَاَرَادُوْا بِهٖ كَيْدًا فَجَعَلْنٰهُمُ الْاَخْسَرِيْنَ ۚ
wa arādū bihī kaidan fa ja‘alnāhumul-akhsarīn(a).
Og de ønskede at bedrage ham, men Vi gjorde dem til de største tabere.
فَمَا كَانَ جَوَابَ قَوْمِهٖٓ اِلَّآ اَنْ قَالُوا اقْتُلُوْهُ اَوْ حَرِّقُوْهُ فَاَنْجٰىهُ اللّٰهُ مِنَ النَّارِۗ اِنَّ فِيْ ذٰلِكَ لَاٰيٰتٍ لِّقَوْمٍ يُّؤْمِنُوْنَ
famā kāna jawāba qaumihī illā an qaluqtulūhu au ḥarriqūhu fa anjāhullāhu minan-nār(i), inna fī żālika la'āyātil liqaumiy yu'minūn(a).
Så havde hans folk (Ibrahims) intet andet svar end at sige: ”Dræb ham eller brænd ham!”, men så reddede Allah ham fra ilden. Sandelig, i dette er der tegn (på Allahs storhed) for de troende.
فَاَرَادُوْا بِهٖ كَيْدًا فَجَعَلْنٰهُمُ الْاَسْفَلِيْنَ
fa arādū bihī kaidan faja‘alnāhumul-asfalīn(a).
Så de forsøgte at narre ham ved at brænde ham, (men Allah reddede ham), og Vi gjorde dem til foragtede mennesker.