رَبَّنَا لَا تُزِغْ قُلُوْبَنَا بَعْدَ اِذْ هَدَيْتَنَا وَهَبْ لَنَا مِنْ لَّدُنْكَ رَحْمَةً ۚاِنَّكَ اَنْتَ الْوَهَّابُ
rabbanā lā tuzig qulūbanā ba‘da iż hadaitanā wa hab lanā mil ladunka raḥmah(tan), innaka antal-wahhāb(u).
(De bad): "Vår Herre, låt inte våra hjärtan vilseleda efter att Du har gett oss vägledning, utan ge oss nåd från Din sida, sannerligen är Du Givaren."
اَمْ عِنْدَهُمْ خَزَاۤىِٕنُ رَحْمَةِ رَبِّكَ الْعَزِيْزِ الْوَهَّابِۚ
am ‘indahum khazā'inu raḥmati rabbikal-‘azīzil-wahhāb(i).
Eller har de en skattkammare av nåd från er Herre, den Allsmäktige, den Allgivande?
قَالَ رَبِّ اغْفِرْ لِيْ وَهَبْ لِيْ مُلْكًا لَّا يَنْۢبَغِيْ لِاَحَدٍ مِّنْۢ بَعْدِيْۚ اِنَّكَ اَنْتَ الْوَهَّابُ
qāla rabbigfir lī wa hab lī mulkal lā yambagī li'aḥadim mim ba‘dī, innaka antal-wahhāb(u).
Han sade: ”Min Herre, förlåt mig och ge mig ett rike som ingen efter mig skall ha. Sannerligen, Du är Givaren.”